Den långa marschen

Dikt av Bengt O Björklund

Efter en lång dags färd
hade de romska familjerna
slutligen slagit läger
någonstans i Rumänien.

Eldarna lyste i skogen
där skuggorna
blev allt mörkare.

De var välvilliga först när de dök upp,
men bestämda
med sitt fulla bemyndigande
bakom alla fagra löften
om ett förlovat land
för både romer och judar.

De skulle få mark och djur
och ett eget hus.
De skulle få mat för vintern.
Men det var bråttom,
gendarmerna skulle följa dem på vägen.

Under natten packade romerna
allt de hade i vagnarna
och när den svala solen steg
gav de sig av.

Resan var lång
och vintern var på väg.
Allt fler vagnar slöt sig till följet.
Glåpord och slag följde dem
hela den långa vägen.

”Tigani”, ropade folket,
”ge er iväg.”

II
På andra sidan floden Prut
pekade kommendanten mot en dal
och förkunnade att de var framme.
Himlen var lika bar som landet
där det låg tyst och öde
som en evig förbannelse.

Transnistrien var inget
romskt Shangrila.
Marken var karg och frusen,
det fanns inga hus,
inget bränsle, ingen mat.

Romerna grävde gropar i marken
som de täckte med sina vagnar

Redan första natten
kom en isande snöstorm
och femtonhundra romer frös ihjäl.
På morgonen satt de där
med hjulen som ryggstöd
som om de fortfarande levde,
stela händer hölls beskyddande
över barnens huvuden.

III
Än idag vilar skammen
i de rumänska skuggorna,
än idag är romer
andra klassens medborgare,
än idag kan resan åter påbörjas
mot den slutgiltiga lösningen.


	Den långa marschen Dikt av Bengt O Björklund Efter en lång dags färd hade de romska familjerna slutligen slagit läger någonstans i Rumänien. Eldarna lyste i skogen där skuggorna blev allt mörkare. De var välvilliga först när de dök upp, men bestämda med sitt fulla bemyndigande bakom alla fagra löften om ett förlovat land för både romer och judar. De skulle få mark och djur och ett eget hus. De skulle få mat för vintern. Men det var bråttom, gendarmerna skulle följa dem på vägen. Under natten packade romerna allt de hade i vagnarna och när den svala solen steg gav de sig av. Resan var lång och vintern var på väg. Allt fler vagnar slöt sig till följet. Glåpord och slag följde dem hela den långa vägen. ”Tigani”, ropade folket, ”ge er iväg.” II På andra sidan floden Prut pekade kommendanten mot en dal och förkunnade att de var framme. Himlen var lika bar som landet där det låg tyst och öde som en evig förbannelse. Transnistrien var inget romskt Shangrila. Marken var karg och frusen, det fanns inga hus, inget bränsle, ingen mat. Romerna grävde gropar i marken som de täckte med sina vagnar Redan första natten kom en isande snöstorm och femtonhundra romer frös ihjäl. På morgonen satt de där med hjulen som ryggstöd som om de fortfarande levde, stela händer hölls beskyddande över barnens huvuden. III Än idag vilar skammen i de rumänska skuggorna, än idag är romer andra klassens medborgare, än idag kan resan åter påbörjas mot den slutgiltiga lösningen.